Alla gynnas av att någon säger ifrån

När Karolina Dahl såg sitt namn, ordet knarkluder och en nakenbild klottrat på arbetsplatsens toalett fick hon nog. Hon tog en bild, taggade två byggherrar och la upp på Facebook. Hon blev glatt överraskad av det positiva gensvar hon fick.

Karolina Dahl har arbetat i mer än 10 år som installationstekniker och är van vid att arbetsplatsernas väggar är fulla av diskriminerande klotter. Men när hon upptäckte sitt eget namn och förstod att den sexistiska kommentarer stått där en längre tid, blev det för mycket. ”Jag fick nog. Jag la ut bilder i en elektrikergrupp på Facebook och namngav byggherrarna. Jag kände mig så sviken att ingen tagit bort kommentaren, eller åtminstone berättat att den fanns där.

 

Var du beredd på de positiva reaktioner du fick?

Nej inte alls. Jag var beredd på att försvara mig! Jag trodde att det skulle svämma över av trollkommentarer, så jag blev förvånad över att jag fick så mycket stöd. Det är nästan bara män i gruppen, men i princip alla höll med mig. Inlägget delades, hamnade i andra yrkesforum och resulterade i flera tidningsintervjuer och poddar.

 

Försökte du få din chef att agera innan du la upp bilderna?

Ja, jag hade pratat med platschefen och mitt skyddsombud om problemen med klottret, men dessvärre hade ingenting hade hänt.

 

Förändrades arbetsmiljön efter det här?

Nja. Just på det bygget målades toaletterna svarta. Men problemet är ju större än så. Det är  attityden och värderingarna som måste diskuteras. Många i branschen är avtrubbade för jargongen på många byggen – full av rasism, homofobi och sexism.

 

Hur kändes det att bli språkrör för den här typen av frågor?

Det passar egentligen inte mig, men om det kan göra skillnad så tar jag gärna den rollen. Det här är ett arbete som alla måste bidra till, och kanske kan det jag gjorde få fler att ryta ifrån. För det måste vara normen att ryta, inte att sitta tyst. Alla har rätt att må bra på sin arbetsplats. Punkt.

 

Varför ser det fortfarande ut så här elteknikbranschen?

Det vi ser idag är ett resultat av tusentals år av oförändrad maktstruktur i samhället som till en viss del har stannat i tiden inom hantverkarbranschen. Övriga samhället har kommit längre, vår bransch ligger efter.

Problemet ligger i samhället, varför gör vi skillnad på pojkar och flickor redan som små? Det måste hända något i den här branschen nu. Den har alldeles för länge varit den sista bastionen av den gamla sortens manlighet.

 

Hur uppmuntrar vi till en mer tolerant arbetsmiljö?

Männen har ett ansvar för att fler ska känna sig välkomna. Inte nog med att vi tjejer möts av tvivel och måste bevisa att vi kan det här yrket, vi förväntas också stå ut med en massa saker – kollegor som ignorerar en, tycker att man är värdelös, stöter på en.

 

Är kvotering en lösning?

Absolut inte. Vi måste ha människor som gillar det här yrket.

 

Trivs alla män?

Nä, det är många killar som inte mår bra. Killar som inte känner att de kan stå upp för sina åsikter, därför att normen är en annan. De är rädda att bli utpekade som fjollor. Det är ju egentligen en minoritet av män som beter sig riktigt illa, men precis som på andra platser i samhället är det dem som hörs mest, de är dem som sätter tonen.

 

Hur lockar vi fler tjejer till elbranschen?

Vi måste börja redan på skolorna. Se till att rekommendera den här typen av yrken till tjejer för att bryta de homogena grupperna. Det är ju ett jätteroligt yrke, det måste fler tjejer faktiskt få veta!

 

Om man upplever trakasserier på sin arbetsplats, ska man lägga ut det på Facebook?

Nä, det är nog egentligen ingen bra idé…  Det första man ska göra är att identifiera vad man blir utsatt för. Blir någon kränkt? Då är det trakasserier. Prata sedan med din chef. Funkar inte det så gå vidare till facket. Men är det diskriminering som rör religion, sexuell läggning eller liknande då är det ett brott, och då ska det polisanmälas. Ska man vara noga så är klotter i sig olagligt, det kan man få sparken för. Glöm inte det.